Skuggornas dal

1. Jo märker att systern Beth har förändrats framförallt på hennes utseende: Beths ansikte såg blekare, magrare och "genomskinligare" ut. Det hade skett så långsamt att de som såg Beth dagligen inte hade blivit oroliga.

2. Beth säger själv om sin situation att hon inte tror att det var meningen att hon skulle leva länge. Hon säger att hon inte är lik sina andra systrar, då hon inte gjort upp framtidsplaner eller tänkt på äktenskap. Ett citat från Beths sida: "Jag kunde aldrig fantisera om att bli något än lilla dumma Beth, som gick hemma och stökade och inte kunde vara till nytta någon annanstans". Väldigt kortfattat så märker man att hon inte ser högt om sig själv utifrån det hon säger.

3. Beth uppfattar sig själv som liten, dum och inte kan göra någon nytta någonstans. Andra upplever Beth som blyg och stillsam. Jag själv upplever Beth som att hon inte tycker värst mycket om sig själv. Det märks tydligt i sättet hon talar om sig själv. Jag tycker inte att hon är idealiserad (förskönad), eftersom att hennes karaktär känns dyster trots att hon inte klagar ens en enda gång. Det enda förskönade är isåfall att hon är för "nöjd" och klagar för lite. Att hon inte pratar mycket om det dåliga. Fast det kan lika gärna vara ett personlighetsdrag.

4. För att göra Beths sista tid så bra som möjligt, gömmer familjen först sin sorg. Familjen ställer ordning det vackraste rummet i huset och fyller det med saker Beth verkligen tycker om: blommor, tavlor, hennes piano och ett litet arbetsbord. Hon fick även böcker, ett skrivbord, teckningar, frukt, och alla möjliga sorters maträtter hon ville ha.

5. Under systerns sjukdoms tid, förändras Jo på så sätt att till en början är hon livlig och vill inte sitta hemma. Med tiden spenderar Jo den största delen av sin tid just hemma. De två systrarna var till en början tystlåtna och talade inte om sina känslor, tills en dag då Beth berättar om sin sjukdom för Jo.

6. Jag tycker att berättelsen är väldigt gripande, inte sentimental. I vissa fall skulle man kunna tycka att meningarna känns för "poetiska", men enligt mig är skrivsättet en del av vad som gör berättelsen så pass gripande. Meningarna känns väldigt känslofyllda när man läser dem, till exempel: "Det stod obönhörligt klart för Jo att Beth långsamt höll på att lämna henne, och hon slöt armarna hårdare kring den käraste skatt hon ägde på jorden".